Vi bor


En gång försvann jag ut genom ett fönster du
Lämnat öppet. Jag gick tillbaka till utrymmet där vi
En gång bodde. Du sade kom inte tillbaka.

Vi återvände efter mörkret till platsen där
Ljuset förvarades. Du irrade bort dig bland sådant vi
Glömt bort. Jag sade oroa dig inte.

Lever vi eller går vi bara runt? Du
Uppfattade mörkret i mina ord. Kanske vi
Bara låtsas andas, tänkte jag.

Levande ting flög runt oss. Någonstans
Kunde jag höra henne sjunga. Ljuset gick på likt ett
Levande öga som andas. Du blinkade, en gång.

Vi stängde fönstret. Ljuden stängdes
Av likt ögon eller liv. Då i det mörkret
Höll vi ut våra händer. Vart var vi?

Lyssnar du? Kan du koncentrera dig 
På denna sista instruktion? Se till att dina ögon
Är öppna. Kan du se vägen framöver?

Inget ting svarade. Synen försvann.
Att rita kryptiska kross på de osynliga väggarna
Som ingen mänsklig hand hade rört vid, jag andades.

Längre än natten, vår resa
Upprepades under stjärnorna. Dina suckar var till och med
Längre än livstider. Vi andades inte.

Död som en frostig gren, eller fågeln,
Dina fotsteg upphörde. Tystanden, likt en
Död klocka i en byggnad. Jag kände ingen oro.

När vi väl lever är vi inte längre
Döda. Jag viskade dessa ord till mig själv.
En gång i tiden, andades du fortfarande. 

Kyss


& om jag någonsin lär mig ett enda ord holländska 
   som i verkligen lär sig lär sig förstå kroppen
     då skulle det enda ord jag vill lära mig 
         vara kus detta vackra ord för en kyss
     eller är det att kyssa som i verbet att vara
   att vara en främling i munnen av ett
annat språk ett annat sätt att
   andas är trots allt inte bara ett
      annat sätt att skriva ett språk
          sättet hjärnan andas luft &
      skapar verkliga koncept som att
    vara som i jag är eller vi är de är inte

& sedan gå vidare till att veta plural
    som i kussen verbet ihopparat till att bli
        ett par kyssar mot mina läppar som
            i rundningen av detta chokladägg
       att känna avståndet mellan två kyssar
    & förstå möjligheten av att
andas in meningsfullhet i choklad
    hönor eller ordälskare på holländska
       trots allt finns det flera sammanträffanden på
    våra språk som vilar sig mot
  varandra likt två trötta cyklister
för alltid kyssandes på en tyst cykelbana 

& att känna till rymden av detta utrymme
    den fysiska meningen av ett ord inte
       menat att leva i ett uppslagsverk men i 
            munnen för flytta in hos holländskan
       likt stjärnor genom outforskad rymd
    är trots allt inte språk som ett skinande 
rymdskepp för alltid tumlande framåt
kyssen kyssarna att vara det att vara
     ljusa & exploderande stjärnor våra liv
        fulla med kurviga statiska ord vi önskar
    flytta mellan stationer på
rymdlinjer vår destination kyssen

& om jag någonsin lär mig ordet för kus
      på mitt eget halva språk i vilket
  jag kunde ha fötts till att vara att inte
               bli hörd att tala utan att höra
           smackljudet av den kyssen mot 
      fönstret till rymden att höra det nalkas
eller att avgå kanske vid ankomst
      jag kommer andas luften som kallas holländsk
           & veta hastigheten på den på den privata kyssen
                mellan kyssarna lika mjuka som skuggor
           födda på läpparna upplösta på vad som känns in i
      att vara varande jag är att kyssande är att vara levande.

Vår*


Våren inslagen i trasor känner desperationen
I mina slag i våra dagdrömmar*
talar till oss utan munnar
blåslagna harmonier

Dina mjukaste ljud ända fram men de når mig inte ännu
du är en frusen flod & jag en båt*
järnfryst & hämndlysten 
spottande rök

ögonblicket dina ord blir en fågel & flyger
till och med rykten blir upptända som sanningen*
målad på ett fönster
åskan bleknar

Våren du är en röklock blåst på tvären
& en skog genomskjuten med ångande spar*
eller kulor som skakar solen
ljus som hamrar

tusen rastlösa revolutioner under dina vingar
när jag sover föds ett barn*
utan att veta hur man springer inte
i min dröm

& du ska komma tillbaka snart likt ett stenregn
mot dörrsprånget av min kärlek*
på glänt men din charm & ljus!
Jag ropar ut!

Abstrakt måne


Vi är planeter. Några härdar ut. Andra
smälter, eller går ur sin bana, snurrtoppar. Jag är
en av dem. Den här dikten är min splitter-
nya abstrakta måne, en satellit med
märklig attraktion som får humör att
stiga och falla i vågor, abstrakta tidvågor.

Sanningen är, att vid trävarven,
är även fiskarmännen gudar. I varje
plasthink, offergåvor till månen.
Varje krok är ett hopp eller bön; varje
kast är en arm runt skuldran hos
en tårögd främling. Jag är en av dem.

Blixten är en sorts dikt, en sång
sjungen av molnen när de gnuggar sig mot varandra.
Jag är en av dem. Skor på kullerstenar,
Ord i vinden. Fråga någon
om de skulle ha något emot att gå sakta. Vem
vet, de kanske bara säger adjö.

Vi är abstrakta i varandras ögon.
Det är okej. Du kommer hitta en blomma i
Dimman; Jag kan redan höra små
Vita träd. Händer håller fast vid oss.
Du är den sortens människa som ser
En ensam måne. Jag är också en av dem.

Övergången

 Det här är fasen du behöver för att komma igenom
    mycket snabbt nu. Det är redan för sent att åberopa
okunnighet, eller ett undantagsfall. Du har virrat in i
    den grå zonen mellan faktorer av omsorg. Å ena 
sidan: noll. Å den andra: ingen. Någon
    kommer strax att knacka dig på axeln, fråga efter
något: papper, identitet, droger. Det spelar ingen
    direkt roll vad de vill, bara hur du
reagerar. Det måste ske i tid. Det måste verka vardagligt,
    bortom all ansträngning. Du måste bete dig som om du verkligen
inte bryr dig. Det är bra. Det är väldigt,
    väldigt bra. Som belöning, ta vara på de två bifogade 
bussbiljetterna, enkel resa. Den första kommer att ta dig
    till stationen. Den andra har redan gått ut.