Fem kronor

Tjena.
Hejsan.
Har du fem kronor?
Nej, Karlskrona.
Oj! Ser jag.

Vill du ha ett kvitto?
Nej, vill jag fem kronor.
Ehm, vad?
Bara ge mig fem kronor.
Fem kronor?
Ja, precis.
Så, vårsagod.
Tack.

Fem kronor.
Okej … vad sa du?
Fem kronor.
Karls—
Nej. Fem kronor.
Ah, precis. Fem kronor.

Tio kronor?
Nej, fem kronor.
Varför?
Varför vad?
Fem kronor?
Ja, precis.
Nej, varför fem kronor?
Fem kronor, ja.
Vårsagod.
Tack.

Hej då.

Kom med mig, igenom

 grinden, vi kommer att hitta vägen
men skynda, gör det. Gången är
dold men där ändå –
löven kommer att förklä den igen
när vi väl passerat. Följ
barnen, de kommer att veta vägen;
Deras fötter kommer alltid att finna de
lenaste stenarna. Spring med mig.
Den här vägen är säkrare & längre bort
från oljudet, från vad som jagar oss.
Det finns alltid där, så börja springa.

Din mage är ännu inte en bomb.
Din mage döljer inte en bomb.


Du flyger upp och över grinden.
Du sveper bort de sista löven på
grenen och de faller av, täcker
vår väg. Det springer ett barn 
framför oss. Hon verkar veta
vägen men tvekar & vänder sig om
för att se på mig. Vet du
vägen? frågar hon och du får
upp henne i dina kjolar och vi springer.

Din mage är ingen bomb.
Din mage döljer ingen bomb.

Solsken för Kim Dae-jung


den dagen du dog hörde jag helikoptrar
& jetplan som flög över seouls gamla huvud
solen var stekande het och brände ner
teheran-ro & stålgatorna i gangnam
var fyllda av unga flickor med paraplyer
vid tunnelbaneentrén höll en ung man
en äldre man om händerna han skrev
någonting i ett litet block, båda såg ledsna
ut för något men jag visste att det inte var
på grund av dig; & när jag gick nedför trapporna på väg 
ner i tunnelbanestationen tittade jag på flickor som kom upp
med handväskor som täckte deras bakdelar för att
förhindra tjuvtitten under kjolen & de kameror
jag nyligen läst om blir fler …
jag visste att du just hade dött & hur
kunde någon här ha den vetskapen
men det gjorde mig ledsen hur som helt att tänka
på ditt långa & otroliga liv & livet
för gwangjufolket som är så olikt från
det liv flickan har hon går genom gangnam
hon bär en ansiktsmask inte för att hon har influensa
utan på grund av ett besök nyligen hos ansiktsdoktorn
& det är inte hennes fel & jag vet ingenting 
om hennes liv men jag undrar vad poängen är
med allt detta trots att jag inte förväntar mig ett svar
från henne för att inte tala om någon här jag måste hitta mina
egna grunder för livet & gå vidare inom mig,
jag måste sluta tänka på sorgliga saker som
fotot av dig och kim jong-il, hand i 
hand till sist, medan ko un tittade på; jag måste tro
på någon sfär av frihet där
flickor kan gå omkring med korta kjolar
& hålla paraplyn för att skydda sina blekta
ansikten från den skadliga gamla solens gamma strålar
& pojkar måste inte göra sin tjugosex
månader & gamla kvinnor behöver inte leva i 
källarvåningar & kravla uppför trapporna
& ingen försöker stjäla blicken upp under kjolen hos
någon alls & sjabbiga gamla mattor täckta med röd
chilli utlagda för att torka kan bli lämnade mitt i 
gatan; jag måste tro på den här
gatan & anledningarna för att vandra ensam på natten
& så skriver jag & tänker på dig i förfluten tid
& vet att bara några timmar efter att du dött
hade din wikipediasida ändrats för att skildra
faktum & då visste jag att du verkligen var borta
& det stod bortom alla tvivel & ditt liv var inte 
längre en artikel som inte citerar sina källor
utan snarare en sång fri från kidnappare och fiender
& krokodiler som gråter aloe vera tårar ja glöm
att det inte spelar roll nu, du kommer att ansluta till mr roh
någonstans bakom ett vattenfall & tillsammans kommer ni
vänta på att resten av oss ska anlända (en efter en som
sommardagar fyllda med tårar som faller & händer


                        & solsken

TL;DR


Dina dikter är för långa; jag läser dem inte
     (ärligt talat har jag knappt energi att scrolla…
det här intranätformatet är så opassande
      för alla roller någon roll, förutom spanare och troll.

Ditt liv har pågått alldeles för länge; jag kan inte
       läsa mellan raderna, kan inte förmå mig själv
att tänka, faktiskt, inte om någonting alls.
      Men som de säger du har fortfarande hälsan

& tänk bara på alla bittar du inte kommer 
      använda i framtiden. Jag är för lat; Jag orkade inte
kolla först innan jag hamrade
      iväg på tangenterna. Men jag bryr mig inte & kommer inte

att stanna länge. Faktiskt, jag har redan gått,
      vidare till min nästa blogg. För sent!

                          Dumma rimmare!

Det är Buddha


När det regnar non-stop i tjugofyra timmar
                        är det Buddha.

Både regnet och att det blir ett slut på regnandet,
                     och friskheten efteråt är också Buddha.

När du går bredvid sjön,
                  kommer du att hitta Buddha i vattnet,
                  förklädd till en gyllene ko.

Både sjön och kameran du använder
                  för att ta bilder av kon
                  är Buddha.

Det börjar kännas som om allting är Buddha.
                  Det är också Buddha.

När kockarna vid den asiatiska restaurangen
                  skrattar åt hur du äter din mat,
                  är det Buddha.

När graffittiväggar försvinner över natten, för
                   att bli ersatta av mängder av tegelstenar,
                   är också det Buddha.

Det börjar kännas som om allt är Buddha.
                   Och det är Buddha.

När du dansar, är Buddha din DJ.
När du ler, trycker Buddha ut dina mungipor.
När du kysser, har du Buddhas tunga inuti din mun.

Och när du förälskar dig, kommer du finna Buddha
                 sittande på små kuddar inuti ditt hjärta,
                 ätande KFC.
                 Är du redo?

Det börjar kännas som om allting är Buddha.
                Och det är Buddha.

                Det är Buddha.