City of burnt grass and black limousines. City of nudes and spider lilies, where the grass stands up even though it is on fire, whistling a harvest tune. By the railway lines, entropy rules: jagged weeds and mystery melons scramble for space, riddling the rails, disguising the sleepers with their fantastic tendrils. Like a smoker's signal, brave and futile. Trains slice these ribbons into tendons, timetabling history, scattering seeds, accelerating some abstract chaos. Trampled soccer balls like snakeskin or leather on the shining road. Dressed as inspectors, we climb the stainless steel stairs, pass the plastic clinic and the coffee mall, then enter the machine room. Here, the rumble of traffic is merely a shiver in your bowels, barely shaking the keys. Predicting story arcs is what it's all about. Prisoners, good deeds and friendships betrayed. The studios will be eating out of our hands. Privately, we model alternate scenarios: the prisoner escapes; the can of boiled beef falls from the adjutant's hand; a friendship is consummated in a bloody latrine scene. Here, the streets are viewed as if through the screenshots of an amateur photographer: the perspectives slightly skewed, casting one's eye off balance. Jets scramble overhead, but no one notices. The flags of a thousand federations burst into the blue sky, unfurling like false spring! The sound of trickling water consumes bus drivers and cart pullers alike. Insanity is okay, although mistakes are sometimes made. Usually, these thoughts disappear. Slowly, a city comes to know itself by the bend of a river, the argument of a steel canal. Behind us, mountains; ahead, cartwheels of conversation, opening.
Tag: korea (page 2 of 10)
for Choi Sung Hee i remember jeju-do: that living eye, a candy-coloured sky that was remote- controlled by halla-san, or lord muck, a lady mountain gathering her skirts around her as a cloud sucks up rain. i remember 제주 4·3 사건, although we were not there, bullets like a maze, weeping in secluded lanes, wounds as big as tangerines & the green moulds all over the dead (the reds, the red i remember gangjeong peace zone, cute as a postcard, & its anti-nuke murals (white wall with that painted-on tree whose outline mirrored that of a real tree (its leaves greener than my hopes i remember kang dong kyun, the mayor, was arrested for protesting too much - and for eating too little in his cell, his hunger strike embarrassing some, while electrifying the people's media i remember "Touch not one flower, not one stone!", a great mantra for daily living, just like mayor kang's letters, each beginning with the line: dear mr. noam chomsky! dear mr. chomsky! i remember seogwipo, quiet six pm city on the island's south side, the flowers in boxes lining the steep path down to the marina, & the harbour, & the wooden restaurant where the mosquitoes ate us i remember u-do, tiny postage stamp of an island, where the haenyo plied their trade, sleek as seals in black diving suits, surfacing with buckets full of sea anemones & sea's salt-water tears but i forgot you, funny dol hareubang, like manwha characters playing dead, frozen into stone on the mountainside. there'll be no memorial service for you who can't remember, let alone regret.
den dagen du dog hörde jag helikoptrar
& jetplan som flög över seouls gamla huvud
solen var stekande het och brände ner
teheran-ro & stålgatorna i gangnam
var fyllda av unga flickor med paraplyer
vid tunnelbaneentrén höll en ung man
en äldre man om händerna han skrev
någonting i ett litet block, båda såg ledsna
ut för något men jag visste att det inte var
på grund av dig; & när jag gick nedför trapporna på väg
ner i tunnelbanestationen tittade jag på flickor som kom upp
med handväskor som täckte deras bakdelar för att
förhindra tjuvtitten under kjolen & de kameror
jag nyligen läst om blir fler …
jag visste att du just hade dött & hur
kunde någon här ha den vetskapen
men det gjorde mig ledsen hur som helt att tänka
på ditt långa & otroliga liv & livet
för gwangjufolket som är så olikt från
det liv flickan har hon går genom gangnam
hon bär en ansiktsmask inte för att hon har influensa
utan på grund av ett besök nyligen hos ansiktsdoktorn
& det är inte hennes fel & jag vet ingenting
om hennes liv men jag undrar vad poängen är
med allt detta trots att jag inte förväntar mig ett svar
från henne för att inte tala om någon här jag måste hitta mina
egna grunder för livet & gå vidare inom mig,
jag måste sluta tänka på sorgliga saker som
fotot av dig och kim jong-il, hand i
hand till sist, medan ko un tittade på; jag måste tro
på någon sfär av frihet där
flickor kan gå omkring med korta kjolar
& hålla paraplyn för att skydda sina blekta
ansikten från den skadliga gamla solens gamma strålar
& pojkar måste inte göra sin tjugosex
månader & gamla kvinnor behöver inte leva i
källarvåningar & kravla uppför trapporna
& ingen försöker stjäla blicken upp under kjolen hos
någon alls & sjabbiga gamla mattor täckta med röd
chilli utlagda för att torka kan bli lämnade mitt i
gatan; jag måste tro på den här
gatan & anledningarna för att vandra ensam på natten
& så skriver jag & tänker på dig i förfluten tid
& vet att bara några timmar efter att du dött
hade din wikipediasida ändrats för att skildra
faktum & då visste jag att du verkligen var borta
& det stod bortom alla tvivel & ditt liv var inte
längre en artikel som inte citerar sina källor
utan snarare en sång fri från kidnappare och fiender
& krokodiler som gråter aloe vera tårar ja glöm
att det inte spelar roll nu, du kommer att ansluta till mr roh
någonstans bakom ett vattenfall & tillsammans kommer ni
vänta på att resten av oss ska anlända (en efter en som
sommardagar fyllda med tårar som faller & händer
& solsken